Jag sov just en timme efter jobbet. För att liksom ladda om till nästa pass. Det brukar vara sån där mysigosi sömn. Älskar det. Men inte idag. Det var mardröm på mardröm...

Började med att jag och Ewe var lesbiska. Sjukt otäckt då vi hade flyttat ihop i stora huvudstaden. Hon hade långt svallande hår och sprang runt i en gul långklånning och hängde tvätt på ett skitgammslt vis - på lina till andra huset.
Hon hade iaf sålt eller åtminstone försökte sälja gamla kläder som var så sjukt snygga. När jag skulle ta det jag ville ha så hade kebabkillen över gatan tagit hela garderoben och ställt bakom disken intill köttet som brändes. Fan heller. Jag skulle ha kläderna. Det slutade med att jag hade rivit honom i ansiktet så hans fett lossnade. Sedan sprang jag iväg medan polisen var påväg. Jag fick mina kläder iaf :)

Det var ju inte så hemskt. Nej. Nästa steg var att jag skulle ta bilen ned till Jönköping ( i mina drömmar så befinner jag mig inte geografiskt rätt alla gånger ). Det hade börjat snöa. När jag åkte så var det inte halt alls.. Däremot när bag hade några km kvar till stan så åkte jag på som en slags Riviera längd Vättern och såg stan uppifrån. Kurvigt och allt. Där tappade jag greppet om bilen. Vi snurrade runt på den hals vägbanan. Åkte in i bilen och sedan valde jag att bara försvinna in i en annan värld. Jag valde att blunda och låta bilen gå dit den ville. Fortare och fortare började bilen snurra och vi slog i vägräcket 3 gånger.
När bilen stannade tillslut så ser jag att alla jag kört in i har åkt därifrån. Brandmän sopar av vägen från min glasruta. Men ingen, absolut ingen ser mig.

Jag valde att åka hem till min älskling Ewe i Sthlm och berätta allting. Under vägen dit genomgick min bil nån slags transformers grej. För när jag parkerade var allting kvaddat. Inget fanns helt på bilen. Så resan nu på fredag till Bålsta skulle alltså bli inställd... Jag grät och grät. Försökte ringa mamma och Peter men ingen svarade. Ewe hade talat in ett meddelande att hon gjort slut och jag fick bo på gatan... Jag kände mig så ensam och förstörd.

Det värsta med vela drömmen var att allting var verkligt. Alla detaljer, lukter, färger och känslor. Jag har nog aldrig varit så lycklig av att vakna. Jag var tvungen att sätta mig upp och känna på mig själv om jag var jag och om detta var den verklighet som är verklighet.
Snacka om förvirring.

Jag är lycklig som sitter här med en pojkvän. En bästa vän som inte gjort slut. Och framförallt en bil som är hel inför helgen.
Jag tror det tog mig hårt når jag åkte av vägen sist. Och sen tror jag det år en liten varning nu när jag ska köra ikväll och det ska snöa.

Puh. Nu ska jag jobba vidare. Kram
Jag valde att åka hem till min älskling