Vad är mest ledsnast än när man har något riktigt roligt och bra att berätta för någon, men de första orden i konversationen är så deppig och jobbig att glöden och lyckan för berätta bara sjunker som en grå sten...?
Och inte vet jag heller hur jag ska kunna ta mig ur denna situation. Jag kan ju inget annat än vara trevligare än va jag är. Just nu känns det mest kring trevlighet meningslöst...

Dessutom är jag så tokig som drar ned mig själv och tänker i mängder så det drabbar allt annat. Blir opeppad att gå till jobbet, rida, umgås etc. Himla Ovärt.

Jag får väl vänta ut situationen och bara vara..