4 dagar tillsammans. Det är allt man får innan det är dags att skiljas åt i 3 veckor igen. Jag är lite skör efter snart 2 år ihop såhär. Det är tungt, jobbigt, maktlöst och alldeles underbart när vi väl ses. Förstår inte riktigt att båda kan känna den slags viljan att fortsätta trots omständigheterna. Jag kan inget annat säga än att min pojkvän är underbar, fantastisk och fin på många olika sätt.

Vad ska man egentligen göra när man ses under 4 dagar på en månad? Någon som vet? Hade jag kunnat välja hade jag velat stanna tiden varje gång vi skrattar, har det mysigt och trivs som mest. Att åka bort och hitta på saker gör att tiden rusar iväg i en fart som jag olyckligtvis hatar. Uh. Ni har inte en aning hur det kan vara.

Idag. Kl 13 klev han på tåget hem till Bålsta igen. När dörrarna stängdes blev jag ledsen, ensam och jag ville bara sjunka genom jorden eller bara bryta upp portarna igen för att kliva på med honom.
Jag skulle jobba direkt efter. Jobbet har aldrig känts så tungt och jobbigt som idag. Kunde inte sluta tänka på hur underbart fint jag mår ihop med honom.

Det är ju synd att han får ont i ryggen av min säng, Men jag hade gjort allt för att han skulle kunna stanna åtminstone 1 vecka.

Förändringar har skett. Vi har varit sura, besvikna och vi har även gett upp. Men det har haft betydelse, våra hjärtan slår fortfarande och jag tycker om min P. Jag bryr mig inte vad ni alla andra tycker. Han är viktig för mig.

Att älska på avstånd är speciellt och omtumlande.