Peter blev väl lite vilsen efter J:s kommentar, vilket jag oxå skulle bli. Troligtvis låter det korkat i era öron att höra att jag redan mår bättre att jag lämnat det bakom mig. Men ställer man in sig på att det är på ett visst sätt så accepterar kroppen och hjärnan det. Min strävan i det hela är att, som jag skrev i min sista kommentar, att inte sitta tyst och låtsas som att jag inte finns. Det fungerar inte så, jag måste kunna ta mig utanför ramarna och vara den glada tjejen som jag är med mina tjejkompisar. Huujj, hard work. 

Ber om ursäkt för att jag inte censurerar personerna här, men anser att det inte är så fasligt farligt.