Jag orkar inte liksom sitta här och låtsas att jag mår bra nu längre. 
Allting är så fruktansvärt jobbigt nu, allting.

Mamma mår uruselt, hennes hjärta mår hemskt och allt annat i hennes kropp är utslitet. Hennes psyke är helt knäckt. Jag kan inte belasta henne med uppgifter här hemma som är tunga och jobbiga, så då har jag tagit ansvaret för hästarna, stallet osv. Jag hoppas hon har mått bättre för att skippa den delen. Men det är 7 hästar, mycket bärande och allt. Skottande osv. Jag kan leva med det, men ändå. Jag har så hemskt ont i ryggen, trött, och det tar sån lång tid. 

Jag borde även plugga ordentligt, jag har 2 prov i geografi jag bara måste klara. Desamma gäller företagsekonomi. Tack vare en snäll lärare som förstår hur jag har det satte han ett S i slutbetyg, som ett uppskjut av prov tills första veckan nu i januari då skolan börjar. Men jag vet inte om jag klarar av det. helt ärligt. Jag klarar inte av att hålla reda på allt, läsa och göra praktiska saker samtidigt hemma. Tiden räcker inte till för mig. 

Mat då, ja inte får vi någon mat i oss. För tiden går så fort och blir upptaget av annat. Det blir att man tar nån frukt, bryter en bit bröd och knaprar i farten. Är det en bra början för min mamma som håller på, eller rent av har brutit ihop? Neej, och jag som inte ens kunnat äta innan, glömmer av att äta i huvudtaget. Ibland vaknar min hjärna och kommer på att jag bara ätit 2 små bitar bröd på 2 dygn. Huvudvärk för alla och dåligt humör, dessutom sover jag uruselt. Jag somner sent och sen har hemska mardrömmar som jag tror är verkliga. 

Att samtidigt samarbeta med min llillasyster på 8 år och begära att hon gör tunga lyft, tar in hästar, lägger på i pannan osv är för mycket för henne. Det leder till bråk och dålig stämning med gråt och skrik varenda dag...

_______

Ni som tycker jag är gnällig, dum i huvudet, klenis och allt. Jag vet inte vad jag tycker om er. Ni kan inte säga något förens ni själva sitter i samma sits. Jag är så jävla trött på allt. Och jag orkar inte sitta längre inför alla och se så glad och pryd ut. Det enda jag skulle vilja är att lägga mig på knä och gråta. Ser ingen öppning nånstans för lycka och tur att komma in i mitt liv. Jag vill oxå leva ett liv! Gå ut med vänner, ta hem vänner, göra roliga saker... och framförallt se min mamma le. Att höra henne berätta om sitt eländiga liv varenda dag gör mig ledsen och nästan...övergiven på något sätt. Det känns som att hon håller på att försvinna bort från mig mer och mer, steg för steg. 

Anatar att ni tänker att vi har många hästar. Men sätt er in i våra känslor och försök förstå att det är en slags frihet för oss, att sätta sig inne i en box och blunda samtidgt som man lyssnar till deras tuggande.. Eller ta en lång tur i skogen och bara släppa tankarna. Försök förstå. Jag vill inte höra nått mer om att vi måste sälja hästarna osv. Jag vill inte. 

Tro vad ni vill. Allt jag kan säga är att jag inte orkar hålla hoppet uppe längre. Jag ger upp. Vill inte slita ut mig fysiskt och psykiskt redan som 18åring.