För var gång P kommer hit eller jag till honom blir det jobbigare att säras. Det är så sjukt jobbigt och tar hårt på kroppen. 

Allt blev så himla knasigt när vi lämnades. Min bil hade gått sönder och vi satt fast i Jönköping. Hans tåg skulle gå mindre om en timme. Tur i oturen hann mamma och Sören komma så han med på knappa håret samma tåg fast från Jönköping. Självklart var ju det toppen, men det var inte så jag ville att vi skulle sluta ses för denna gången.. Vi både var nog lite irriterade, efter att ha suttit minst en timme i en bil som rutorna börjat frosta. Utanför var Vätterns iskalla vind. 
Fan, jag är så missnöjd. 

Allt kommer låta så tokigt och löjligt. Men jag blir minst sagt gråtfärdig av en sån grej. Att sen komma hem och inte ha någon som sitter på sängkanten och pillar på sin nya mobil... Ingen där. Ingen som pratar med mig. Ingen som sjunger små sånger och får ryck. Eller slår till mig inatt när jag sover. Ingen. 

Detta är andra gången jag blir gråtfärdig över att lämna Peter. Första gången var när jag lämnade Enköping/Bålsta för sommarens bravader och jobb där uppe, jag grät så hemskt genom Västerås. Det var även långa köer genom hela stan så man stod mest still, där satt jag i min lilla bil och lyssnade på sorglig musik och grät så hemskt att jag knappt såg vägen. Jag orkade inte bry mig om alla som såg mig, alla som gick på gatan intill och säkerligen kunde höra mig hur jag grät som ett barn. Det var då jag grät för att jag äntligen hade upptäckt hur underbart vacker person Peter är för mig. Han hade erbjudit mig så mycket hela den sommaren, han hade hjälpt mig genom de hårdaste tiderna på jobbet. Och han hade bara funnits där som en stöttning. 
Jag har inte känt så från någon annan. Aldrig. 
Så idag hände det nästan igen. Om inte Sören hade åkt med mig i bilen hem igen så hade jag störtlipat. Bara för att allt blev så fel. Att sen veta att vi inte kommer ses på 2 månader igen känns så himla ovärt. Jag har tusen bollar i luften till drygt 15 Januari, sen i februari sticker han till Åre, veckan efter det är jag ledig, men då kommer jag nog ha masssor hemma att göra. Eller att han kommer jobba jätte mycket. 

Vad är det vi har valt? Varför? Fattar ingenting, hur kul kan det vara egentligen. 

Jag tänker iaf inte släppa Peter bara för att vi bor långt ifrån varann. Om ni trodde det. 
Allt är lugna puckar. Jag måste bara sluta vara så fruktansvärt känslosam när det gäller allt.